Jag känner den söta, men ändå skarpa doften komma allt närmre och närmre min näsa. Det sticker till. Jag går bakom kassadisken och får syn på den lilla flickan. Positiv energi sprider sig genast genom min kropp och genom klädbutiken. Mina tankar förs tillbaka till den där kvällen, för så många år sedan.

Han drog sin hand över min kind. Log, och kysste min panna. Jag vågade inte se in i hans ögon, vände huvudet och såg istället ut mot den långa, nästan ändlösa korridoren. Det var tomt. Bara han och jag. En hand som med upprepade rörelser drog över min kind och spred energi och glädje inombords.

Den lilla flickan fortsatte springa runt som ett yrväder emellan klädställningarna. Jag blev rädd att någonting skulle välta. Jag vågade nästan inte styra min tomma blick åt hennes håll. Men det hände. Kläder som jag lagt flera timmar på att organisera rasade ner, och flickan fortsatte springa. Med farten drogs fler och fler och fler kläder ner och landade mjukt på golvet. Hon sprang med ett leende. Kläder föll. Det fortsatte. Svepande ljud blandades med knastrandet när plagg, knappar och galgar samlades i ett hav i den butik jag styrde över. Men jag kunde bara tänka tillbaka.

Jag förflyttades till den där dagen på havet. När årornas blad smällde mot det salta vattnet. Och vågornas ljud som diskret drog förbi. Vi skrattade båda två, låga men nervösa skratt. Hans välkammade hår blev nu okammat, och fladdrade med vinden. Och det var då han tappade åran.

- Du distraherar mig, skrattade han nu högt. Inte alls nervöst längre, och jag stämde in.       Han släppte den andra åran också medan han balanserade över till min sida av båten.

Den lilla, men avlånga ekan gungade från sida till sida. Jag kunde inte sluta skratta. Han föll över mig.

Jag ler mot den lilla flickans mamma, som var orolig för att hon hade låtit sitt barn välta ner inredningen i en hel affär. Jag sa att det är okej, började hänga upp akryltopparna i färgordning igen. Då steg han in. Och dofterna. Ljuden. Smakerna. Bilderna. Och känslorna kom tillbaka till mig och jag hamnade i mitten av en storm. En lång man med välkammat hår som fläktade till när dörren smällde igen bakom honom. Det... värkte för allt slog emot mig precis som vågorna hade slagit emot ekan.

Han hade bara försvunnit. Han hade lämnat mig. Han hade låtit det hända. Han hade låtit cancern ta honom ifrån mig. Jag hade varit tvungen att se honom bli sämre, och sämre, och sämre. För varje andetag jag andades. För varje dag som gick hade ytterligare en bit kärlek försvunnit från både honom och mig. Tills ledsna klockor slog, oklippt gräs viftade med vinden, vi stod omringade av tårar och en hög vit byggnad. Såg honom jord åter bli.

Allting om kärlek, påminde denne man i butikens ingång mig om nu. Jag hade gjort allt för att släppa det. Hade grävt ner inte bara en kropp, utan alla känslor, dofter, allt den dagen. Då skall det visa sig att det inte spelar någon roll. För det jagar dig. För det jagar dig och mig. Tiden läker inga sår. Tiden står stilla. Och jag orkade inte detta mer. Det blev till en viskning.

- Låt mig vara.